photomodel

Det är så otroligt att man kan orka med allt som jag har gjort.

Det är nog ingen som förstår så mycket, för att jag har inte visat det.

Och tur är väl det.

*Jag vill egentligen inte att någon ska veta så många gånger som jag dunkat huvudet i väggen och fallit till marken med så mycket gråt att jag trodde att min kropp skulle torka ut pga. vätskebrist.

*Alla gånger jag stått ute i regnet och sjungit ut mina känslor och hoppats på att det skulle bli världens sorgligaste musikvideo som alla kunde gråta till.

*Alla gånger jag sprungit min väg och hoppat på att någon ska hitta mig och att allt ska bli som på film.

*Dom gånger jag legat i sängen och totalt gjort bort mig med alla kärleks sms då jag faktiskt uttryckt mina känslor och min sorg och blivit lämnad just därför.

*Alla gånger jag gråtit framför min pappa och skrikit: "JAG ORKAR INTE LEVA MER"

*Och den gången jag ristade in något i min arm för att det kändes som att det var det enda som betydde något.

Man blir galen av alla dessa känslor, läste ni just det jag skrev här åvan? Man blir galen, och man förstör sig själv så otroligt mycket, både på insidan och utsidan. Och till sist... alla gånger jag trott att jag är pykiskt sjuk pga. det jag gjort.

Men jag mår så mycket bättre idag! Och jag hoppas att det står kvar där.

Att jag slipper att känna smärta igen, för inte en gång till orkar jag det!