When you maked me cry so much that I couldn´t breath.
Efter omständigheterna som skedde på bara några minuter så känns det som att hela världen sjönk ihop, och gamla känslor och minnen kommer och påminner mig!
Det enda jag kan göra här i mörkret är att skriva av mig, och det vill jag göra på bloggen.
Jag brukar alltid skriva i min lilla bok när jag har något som tynger mitt hjärta. Men sen i sommras, då allt hände har jag inte velat öppna boken och riskera att bli påminnd eftersom att jag bara velat glömma.
Visserligen så har jag glömt honom, men minnen och känslan av att bli lämnad står fast.
Jag skulle så gärna vilja förklara den här känslan och hoppas på att det lättar mitt hjärta lite grann.
Tänk dig att du är en sällsynt väldigt uppmärksam person.
Du är ingen speciell och har heller aldrig tyckt det.
Du har aldrig varit kär, aldrig upplevt en sådan närhet och aldrig kännt dig speciellt omtyckt.
Du har många vänner som du gillar och som gillar dig.
Du spenderar en hel sommar men någon som du skulle kunna säga att du älskar.
Någon som får dig att känna trygghet, livsmening och värme inifrån och ut.
Sen från ingenstans blir du lämnad av både vänner och kärlek.
Från ingenstans så står DU där och har allt och alla emot dig!
Du har problem med mamma och problem med pappa och där står du med alla dessa jävla socsamtal och utredningar om ADHD när du själv vet att det enda som ligger bakom koncentrations svårigheterna i skolan är all skit som din omgivning skapat runt dig, och inget tjänar dom till att göra så... dom gör så för att trycka ner dig och få dig att bli ledsen. Dom lyckas och bara går där ifrån, utan dåligt samvete och fortsätter att leva medan du ser på.
Försök lev er in och känn smärtan!
Det här har påverkat mig något otroligt som jag inte kännt av så mycket.
Men jag märker att jag är starkare men samtidigt mycket mer sårbar än jag någonsin varit.
Jag märker att jag blir påminnd oftare än vad jag tror, sen kommer kvällen och tårarna kommer... jag får återfall inombords och känner känslan då jag satt där på vägen och chippade efter luften för att gråten täppte igen strupen!
Det enda jag kan göra här i mörkret är att skriva av mig, och det vill jag göra på bloggen.
Jag brukar alltid skriva i min lilla bok när jag har något som tynger mitt hjärta. Men sen i sommras, då allt hände har jag inte velat öppna boken och riskera att bli påminnd eftersom att jag bara velat glömma.
Visserligen så har jag glömt honom, men minnen och känslan av att bli lämnad står fast.
Jag skulle så gärna vilja förklara den här känslan och hoppas på att det lättar mitt hjärta lite grann.
Tänk dig att du är en sällsynt väldigt uppmärksam person.
Du är ingen speciell och har heller aldrig tyckt det.
Du har aldrig varit kär, aldrig upplevt en sådan närhet och aldrig kännt dig speciellt omtyckt.
Du har många vänner som du gillar och som gillar dig.
Du spenderar en hel sommar men någon som du skulle kunna säga att du älskar.
Någon som får dig att känna trygghet, livsmening och värme inifrån och ut.
Sen från ingenstans blir du lämnad av både vänner och kärlek.
Från ingenstans så står DU där och har allt och alla emot dig!
Du har problem med mamma och problem med pappa och där står du med alla dessa jävla socsamtal och utredningar om ADHD när du själv vet att det enda som ligger bakom koncentrations svårigheterna i skolan är all skit som din omgivning skapat runt dig, och inget tjänar dom till att göra så... dom gör så för att trycka ner dig och få dig att bli ledsen. Dom lyckas och bara går där ifrån, utan dåligt samvete och fortsätter att leva medan du ser på.
Försök lev er in och känn smärtan!
Det här har påverkat mig något otroligt som jag inte kännt av så mycket.
Men jag märker att jag är starkare men samtidigt mycket mer sårbar än jag någonsin varit.
Jag märker att jag blir påminnd oftare än vad jag tror, sen kommer kvällen och tårarna kommer... jag får återfall inombords och känner känslan då jag satt där på vägen och chippade efter luften för att gråten täppte igen strupen!
Kommentarer
Postat av: veronica theander
fast du är fortfarande en helt underbar människa emelie. till skillnad från dem så har du ett rent samvete och en helt fantastisk personlighet.
du är stark och se så långt du har kommit i livet.
du är redan något stort och du kommer att bli större! och så länge du har kvar din otroligt älskvärda personlighet så kommer jag stå kvar vid din sida.
jag älskar dig tösen.
Trackback
